|
Salems Hembygdsförening - Ordens ursprung och berättelser därom |
|
Hej Valter "Wilhelmina af Tibell, författaren till den mycket lästa hembygdsboken Beskrifning öfver Uttringe och Rönninge från 1480 till 1870 (1875, faksimilupplaga 1987), kände till att namnet Uttringe i äldre tid har skrivits Ytrynge och Yttringe. Det tolkade hon som att gårdens namn härledde sig från dess läge på yttersta gränsen av Salems socken. Uttringe var enligt henne en senare namnform, som i sin tur hade gett namn åt sjön Uttran. Tolkningen har okritiskt förts vidare i lokalhistoriska publikationer men är sedan länge övergiven av ortnamnsforskarna. I sin doktorsavhandling om de svenska ortnamnen på –inge visar Carl-Ivar Ståhle att gårdens äldsta kända namn Uttrunge kan föras tillbaka på benämningen på de människor som bodde vid Uttran och som kallades utrungar, ”folket vid sjön Utterlången, Uttran”. På samma sätt har till exempel Huddinge, som på medeltiden hette Uddunge, fått sitt namn av uddungarna, ”folket som bodde på udden”. Den udde som ingår i namnet låg troligen i närheten av Vårby. Ett annat av -inge-namnen i Uttrans närhet är Rönninge. Det kan föras tillbaka på fornsvenska rydhning, ”röjning”, och verkar ha varit ett inte ovanligt forntida gårds- och bynamn; en by vid namn Rönninge finns i Täby norr om Stockholm. Namnet på det nuvarande villasamhället Rönninge kan inte spåras längre tillbaka än till 1500-talet. Då bars det av ett torp, byggt under den tid då Uttringe innehades av Polycarpus Kopp, det vill säga någon gång mellan 1585 och 1599. I en lantmäterihandling från 1600-talet läser man: ”emädan Policarpus Kopp detta Godz ännu possiderade Jnrättades här på Egorne 2:ne torpp Nembligen Åhlkistan och Röninge”.
Namnet Salem på kyrkan och socknen är inte äldre än från 1600-talet. Då hade socknens invånare tröttnat på det äldre namnet, Slem, som inbjöd till elaka skämt. Genom att utöka det med en vokal fick man istället ett namn som var identiskt med senare delen av det bibliska Jerusalem. Namnet Slem, som på 1200-talet stavades Slæm, har tolkats som en sammansättning av den fornsvenska växtbeteckningen sla, ”slån”, och hem, ”boplats”, och skulle alltså kunna översättas med ”gården (byn) där det växer slånbär”. Faktum är att det än i dag finns gott om slånbärsbuskar kring Salems kyrka. När prästen i Botkyrka och Salem år 1667 lämnade sitt bidrag till de pågående antikvitetsrannsakningarna, gav han en annan förklaring till kyrkans namn. Den hade fordom grundats ”af en Jungfru wedh Nampn Salema, af huilken och kyrkian Salem, som nu brukligh är sit Nampn hafwer”. Samma sägen, av allt att döma helt ohistorisk, upptecknades redan i början av 1600-talet av vårt lands förste riksantikvarie Johannes Bureus, som berättar att jungfrun var dag höll bordet dukat för främmande och vägfarande och att hennes ben finns i kyrkan. Bureus hade hört två namn på jungfrun, Dina och Slemma. Det måste vara det senare namnet som 1667 hade blivit ”Salema”." Bengt af Klintberg |
|
Denna sida administreras av Valter Isander, Rönninge - |