Att börja minnas något om dansbanan är för mig att minnas slutet på mitt kåseri om Centralhuset och dess hyregäster.

Du kommer kanske ihåg flickorna: Ulla, Ingrid, Stina, Barbro, Karin, Britt-Marie, Birgit, Greta, Maja... Några träffar jag faktiskt än. De flesta blev åtminstone Rönninge trogna och hörde till dansbanans stammisar. På sommaren fick de hård konkurrens av de gästande flickorna från Stockholm. Så det är lätt att minnas.

Ja, var dansbanan sex- eller åttakantig? Blunda och tänk efter. Jag håller på sex för det mesta. I vilket fall hade banan det bäst paraffinerade dansgolvet på flera mils omkrets. Och från midsommar de vackraste blomsteramplarna upphängda - alltid skänkta av Läcks Plantskola.

Den drivande kraften var nästan under alla år Einar "Salle" Sahlin, dessutom under "oändligt" många år ordförande i Rönninge Sportkklubb. Emanuel Birke och Tycko Frick gick i borgen för markinköp och RSK blev ägare.

Dansbanan byggdes av byggmästare Andersson med hjälp i första hand av Sixten "Sisse" Johansson, Erik Olsson, Gösta Franzén och bröderna Läck. Målade gjorde "Kakan" Engström och elledningarna drog "Frasse" - Göstas far. Hur finansieringen ordnades vet jag ej. Förmodligen genom lån. Resten gick tack vare idealitet, framåtanda och engagemang. Egenskaper som minskade allteftersom årtiondena försvann. Det gjorde också dansbanan. När det stora taket tyngdes av snömassor stöttades det med en stor kraftig mittstolpe från golv till tak. Brist på underhåll och brist på stolpe gjorde att hela taket en vacker (läs: ful) vinterdag störtade samman. Sidstyckena fläktes ut och i spillror slutade en kulturgärning. Kvar står cementpelarna som ett dystert minnesmärke.

Väl omgärdad av träd och nära ett kärr blev festplatsen ett myggeldorado. Att sitta på utebänkarna och "spana in brudarna" var nära nog outhärdligt... och tänk då på alla tunnklädda flickor... var det så "damernas" uppfanns? Att dansa var nödvändigt! Det gav många sålda dansbiljetter. Det var att välja mellan att bli myggbiten eller dansbiten. RSK sålde många 15-öresbiljetter - sju stycken för en krona - på denna bestickande marknadsföring - i dubbel bemärkelse.

Bakom biljettkiosken - läs: litet rankt bord - låg skjutbanan med tre skjutplatser. T o m på luftgevärens sikten kunde myggorna vila för nya attacker mot vackra damben.

Vid midsommarfesterna kläddes stången under ledning av Erik Läck. Den restes på kullens krön, mellan stora tombolan med vinster från Lindarne i Falun och choklad- och spelkortshjulet som var uppsatt på en präktig tall. Pilkastningen låg i skogssluttningen och var väl avgränsad med virade crêpepappersrullar. Var de i RSK:s färger - svart och gult?

Till höger om stora entrén fanns kaffeborden parallellt med stora vägen. Serveringen skedde från Röda Kiosken. Kaffe med bröd kostade 50 öre i slutet av 30-talet. Sigfrid "Sigge" Johansson dammade snart till med 75 öre, som gammal dammsugaragent och ny kioskföreståndare. Citronil och Saftkobbel gick på 25 öre styck. Exklusivare Loranga och Pommac 30 öre flaskan. Vatten till kaffe, saft och disk fanns i Mjölkcentralens 50-liters metallflaskor med slamrande lock hängande i kedjor.

Drickandet krävde sin tribut. Kärret bakom dansbanan var stort och tuvigt. Träd och buskar gav gott skydd vid trängande behov. Småningom moderniserades "toaletten" med ett torrdass till vänster om entrén.

Från Röda Kiosken ledde en bred trappa upp till dansbanan och förlustelserna. Vid sidan av trappan byggde Gösta Widberg och bröderna Läck en golfbana med sällsynt svårighetsgrad, t o m utslagsplatserna var sluttande. Jag vill minnas att banorna antingen gick uppför eller nedför sluttningen. Stånden på "kullen" byggdes och revs, byggdes och revs, byggdes och revs av "Sisse", Gunnar "Mörke Eriksson" och "Ragge" Andersson.

Efter danskvällar och midsommarfirande vandrade trotjänaren "Salle" hem mot Sallebo med kassan - RSK:s förmögenhet och driftskapital. Kommunbidrag var ej uppfunnet än. Ibland var han dock "bevakad" av min far Tycho, trots att överfall inte existerade på den tiden.

Nisse Wettersten samlade upp dansbiljetter. Jag minns en gång att "Leppe" Rönn, gammal klasskamrat och svängig jazzviolinist med eget band på estraden, frågade mig om "den där gubben som river biljetter". Nisse hade nämligen sagt till "Leppe": "Du kan ju bara spela på en sträng och den är ju falsk". Nisse hade väl inte hängt med i Svend Asmussens svängiga spelstil.

Tycko och "Sigge" skötte oftast entrébiljettförsäljningen. Militär och nationalklädda gick in gratis. Det tyckte duon var onödigt. Utkastare (eller var de inkastare?) var Agne Engberg, Tore "Pyte" Andersson, Robert "Brottarn" Lund och "Salle" (förstås). De bevakade att allt gick rätt till. Utom en gång, som är preskriberat och kan berättas. Två timmar före start på midsommarafton hade vi en regnförsäkring, som bara utföll en gång trots att regnet inte föll. Regnmätaren var uppmonterad på dansbanetaket av försäkringsagent Hagström, den ständige premieinkasseraren. Det var litet mulet, men inget regn. Agenten satt på sin bänk och bevakade mätaren. Då fick "Salle" en idé. Han bjöd ner Hagström på kaffe och en klar vid kiosken. När dom gick upp och tog ner mätaren hade tillräckligt många droppar kommit även i mätglaset. Hur vet nästan ingen! Försäkringen utföll till belåtenhet och täckte gott tidigare premieinbetalningar. Kanske blev det också ett litet överskott.

För det mesta var det fint väder när Svenska Folkdansens Vänner till glada toner av Engbergarna kom tågande upp från torget, åtföljda av många festlystna. Det blev folkdanser och lekar ledda av artistförmedlare och toffelmakare Nils Möllersten. Här kan man tala om den gamla goda tiden och minnas artister som Rönninges egen Pavarotti, vår Sven-Olov Sandberg och forskningsresande Sten Bergman. Delsbo-Stintan berättade historier och skönsång bjöd Gurli Lemon-Bernhard på (hette hon så?). Vem minns inte den glasätande och genom-kinden-nålstickande fakiren? Säkert gjorde de som svimmade det mycket väl. Vilket engagemang! SOS och Sten Bergman blev hedersmedlemmar i RSK - ett mycket överkomligt arvode även på den tiden.

Luckorna som användes när dansbanan vinterbonades blev sommartid scengolv, som byggdes upp framför skogsstigen mot Dolk. Succé blev onsdagsdanserna - först i län och bygd. Premiärspelande orkester var "Harris", importerade från Tumba, men största attraktionen var den gången då Rit-Olaserien Biffen och Bananen framfördes av de två Åkarna Söderblom och Grönberg.

Dansbanan - ett minne blott. Värt att bevara tycker jag, Bosse (72). Säkert finns det andra "gamla" rönningebor som kan bidraga med minnen. Jag tog fasta på efterlysningen i Hembygdstidningen. Gör det du också, som orkar läsa detta.

PS "Sisse" Johansson, som hjälpt mig att minnas, säger att dansbanan var åttakantig.