Salems hembygdsdräkt

Javisst, men den vackra dräkten alltför litet känd t.o.m. här hemma i Salem. Anledningarna kan vara flera. Sedan 1960-talet har Salem varit en av de snabbt expanderande kranskommunerna till Stockholm och hos de nya kommuninvånarna är väl inte frågan om ortens hembygdsdräkt särskilt angelägen i början. Av de äldre Salemkvinnor som tidigare bar dräkten är nu många borta och deras dräkter kanske försvunnit genom arv eller gåva. Idag ser man denna dräkt ytterst sällan offentligt. Det är synd tycker jag. Den är väl värd att bevaras och visas t. ex. vid helger som Svenska flaggans dag, midsommar, marknader, jul och nyår, bröllop och dop, ja även vid begravning kan det vara en hedersbevisning mot den döde att man är klädd i hembygdens dräkt.

Naturligtvis är det också rätt att använda dräkten vid alla slags familjehögtider, eller när man tar emot utländska gäster, går på Skansen, deltar i skolavslutningar, eller uppvaktar vid studentexamen och liknande.

För att väcka intresse för vår vackra dräkt följer här en kort historik:

Det finns inga belägg för att man i Salem burit en särpräglad dräkt i äldre tider. Detta kan bero på att närheten till städerna Södertälje och Stockholm liksom förekomsten av slott och herrgårdar i socknen gav tillfällen att se ett annat dräktskick än allmogens. Tjänstefolk och statare vid de stora gårdarna påverkades naturligtvis av herrskapets klädsel, och även om de inte kunde kopiera dessa kläder helt så bidrog förhållandet kanske till att det inte utvecklades någon särskild allmogedräkt i vår bygd.
En annan orsak kan vara att Salem var en fattig socken där allmogen aldrig kunnat utveckla ett dyrbart dräktbruk.

År 1951 samlades sex Salemkvinnor hos fru Ruth Johansson i Hemtorp, Rönninge för att diskutera ett förslag från denna att söka få till stånd en sockendräkt för Salems socken.

Någon sådan dräkt från äldre tid hade alltså man ej funnit här. Dessa entusiastiska och kloka kvinnor tog så kontakt med Anna-Maja Nylén på Nordiska museet och med textilkonstnärinnan Anne-Marie Elvius på Stockholms Läns Hemslöjdsförening. Förslag till modell, färger, tygkvalitéer utarbetades och en brosch och söljor komponerades av Dagny Bergman, gift med forskningsresande Sten Bergman. Deras son, silversmeden Åke Bergman, utförde silverarbetena.

Under det följande året vävdes ylletygerna till kjol och liv och bomullstyget till förkläde. Man sydde, knypplade och broderade.
Salems många olika sippor har inspirerat till mönsterformerna i såväl broderierna som dräktsilvret.

År 1952 den 31 augusti kunde 80 Salemkvinnor bära den nya dräkten vid högmässan i den lilla, vackra 1100-talskyrkan vid Bornsjön. Kyrkoherde Gunnar Kjellander invigde dräkten till allmänt bruk.

Den kunniga och framgångsrika dräktkommittén var:
fruarna Ruth Johansson, Doris Gustavsson, Erna Leonardsson, Gunhild Dahlberg, Saga Hammarén och Lisbeth Molenkamp.
Under min tid som yrkeslärare vid Kommunala vuxenutbildningen och textillärare vid Tumba gymnasium blev jag ombedd att leda en studiecirkel i folkdräktssömnad i Salem. Organisatör skulle vara ett studieförbund.
År 1976 startade Studieförbundet Vuxenskolan en sådan verksamhet i första hand för att hjälpa intresserade att sy Salemdräkten. Dessa cirklar blev så populära att de snart måste fördubblas och väntelistor upprättas. Verksamheten pågick till 1992.